Creative Experiences
top
Utdrag från åttonde upplagan av Ascala Magazine, februari 2013
Text av Terry Evans
 
Plötsligt mindes jag en upplevelse som jag hade när jag var 22 år gammal. En buddhistisk munk i traditionell klädnad visade sig plörsligt alldeles framför mig. Jag kunde se honom, tydligt och detaljerat, till och med hans hudfärg. Han började kommunicera med mig genom telepati. Han ingav en  sådan känsal av att höra hemma. Jag ionsåg då nr minnet poppade upp - vilken inverkan Kina hade på mig. Något som jag började bli medveten om. Plötsligt en dag sa jag till mitt resesällskap: vad än denna upplevelse ger mig vet jag att jag har väntat på detta hela mitt liv. När jag skriver denna artikel står munken framför mig än en gång och bara ler. Han säger: Det är därför som du har känt en dragning till dessa österländska kulturer under de senaste 10 åren...
 
Utdrag från sjunde upplagan av Ascala Magazine, december 2012.
Text av Terry Evans
 
Julen är snart här och som vi alla vet handlar julen om ett barns födelse; ett barn som var en gåva till mänskligheten från Gud. Vad är egentligen en sann julgåva? Är det något vi får i ett paket?
Det är visserligen roligt att få paket, men för mig är den allra största gåvan det som var dag erbjuder. När jag funderade på vad jag skulle skriva om denna gång kom jag att tänka på en ung isländsk kvinna som jag hade privilegiet att få träffa under tidigt nittiotal. För att värna om hennes identitet kallar jag henne Pearl.
 
Läs fortsättningen i Ascala Magazine nr 7
 
Utdrag från sjätte upplagan av Ascala Magazine, september 2012.

Text av Terry Evans

Jag är glad att jag har kärlekens kraft som min följeslagare, men det finns fortfarande stunder då jag inte vill lyssna, för det är mycket bekvämare att stanna kvar i gamla beteenden. Ingen individ har makten att förändra någon annan. Det är individens eget ansvar, men jag anser att de allra flesta människor har en inneboende styrka att kunna förändra sig själva istället för att säga att allt som händer i deras liv är någon annans fel.

Läs mer i Ascala Magazine nr 6

Utdrag från femte upplagan av Ascala Magazine, maj 2012.

Text av Terry Evans                                                  

Under tidigt åttiotal skickades jag till Sydafrika av företaget jag arbetade för, till orten Secunda i provinsen som tidigare kallades Transvaal. Secunda var konstruerat för människorna som arbetade i ett stort oljeraffinaderi. Under uppbyggnaden av Secunda hade många dödsfall skett förorsakade av industriolyckor. Ett antal européer hade även dödats under upproren på fabriken. I början av mitt kontrakt bodde jag på ett vandrarhem som var en del av Secunda-komplexet. Jag hade bara varit där ett fåtal dagar när jag en natt väcktes av en ande som stod vid min säng och frågade mig vem jag var och vad jag hette.

Läs mer i Ascala Magazine nr 5

Utdrag från fjärde upplagan av Ascala Magazine, mars 2012.

Text av Terry Evans

.......Det lärde mig definitivt att sätta gränser och att inte tillåta mig att bli nedtyngd eller skrämd av de krav som människor ställde på mig som person och som medium. Från den tidpunkten började min resurs som medium och människa att gå hand i hand. Jag lär mig fortfarande. Jag tror att många duktiga medium går förlorade på vägen eftersom de inte har lärt sig att hantera kraven och pressen som ställs på dem genom andra människors förväntningar och behov. De kan inte sätta gränser för sig själva eller mot andra och de har inte gjort det nödvändiga arbetet med sig själva. Det är därför som jag tror att många medium snabbt bränner ut sig.

Jag insåg i efterhand att min utmaning till andevärlden, att de skulle bevisa sin existens för mig, samtidigt var ett test från mina andeguider för att se om jag skulle klara att utmana mig själv och dem. Jag tror att det var deras vägledning som förde mig till arbetet som socialarbetare och den erfarenhet det gav. Jag tror att det var deras idé för att de ville se om jag hade förmågan att ifrågasätta mig själv. Det bevisade en gång för alla att mina andehjälpare vet vad som inte fungerar inom mig och vad jag behöver utveckla för att fortsätta följa den stig som har valts åt mig. När jag nu avslutar denna artikel så hör jag en röst i mitt huvud, från andevärlden. De vill fråga läsarna: ”Vad har du för tankar efter att du har läst denna artikel? Vad har den väckt inom dig?”

Läs mer i Ascala Magazine Nr 4
Utdrag från tredje upplagan av Ascala Magazine, december 2011.

Text av Terry Evans

Sent i december, en vecka före jul 1975 efter ett besök hos en hud- och ögonspecialist fick jag veta att jag hade ett basaliom, vilket med enkla termer innebar att man ansåg att jag hade en form av hudcancer. Under några korta ögonblick rasade hela min värld. Vid den här tidpunkten arbetade jag som inneboende socialarbetare för skyddstillsynsenheten i norra England. Jag hade ett arbete jag tyckte om för jag hade alltid varit intresserad av att arbeta med människor. Jag älskade mitt liv i staden Liverpool. Jag kommer ihåg hur jag gick från sjukhuset genom stadens centrum efter att ha mottagit nyheten. Staden var fylld av liv och rörelse, som vanligt inför det ståndande julfirandet, men med varje steg jag tog blev allt omkring mig bara mörkt; jag varken såg, kände eller hörde. Vägen tillbaka hem kan enbart liknas vid att gå genom en tunnel.

Den kvällen satt jag och försökte förlika mig med den dåliga nyheten och plötsligt mindes jag en dröm som jag hade haft tre månader innan jag fick diagnosen. I drömmen promenerade jag på en särskild gata i Liverpool. På var sida av denna väg ligger två berömda katedraler; en för den romersk-katolska tron och en för den protestantiska tron. När jag kom närmare katedralerna såg jag en mobb av människor som verkade gå mot mig. De hade inga tydliga ansikten, men känslorna de utstrålade var fientliga och hotfulla. Jag visste att jag skulle bli attackerad av något som med all sannolikhet skulle kunna övermanna mig. När jag satt med mina känslor och tankar den kvällen, så började drömmens betydelse uppenbara sig. Jag insåg att drömmen hade varit ett budskap. Mobben som konfronterade mig var känslor. Viskningarna från en annan dimension hade börjat igen och de berättade att jag hade en besvärlig resa framför mig.

Läs mer i Ascala Magazine Nr 3

Utdrag från andra upplagan av Ascala Magazine, augusti 2011.

Ett mediums krönika

Så ser Terry Evans på sitt arbete.

Genom åren har jag fått många frågor och önskemål av personer som vill ha kontakt med sin mormor eller någon annan släkting. Men under alla mina år som arbetande medium har jag aldrig haft förmågan att frambringa en ande på beställning.
Det är inte jag som bestämmer vem som ska kommunicera genom mig. Den typen av planering och förberedelse är andevärldens ansvar. Min uppgift är enbart att tillåta mig själv att användas som en neutral kanal.

Jag utbildades i Storbritannien enligt Spiritualists National Unions (SNU) kunskapsstandard och certifierades som talare och demonstratör av dem. Jag utbildades till att arbeta med mentalt mediumskap. En del av min utbildning till att bli medium gick ut på att kunna kanalisera bevis på liv efter döden.
Det huvudsakliga som händer under arbetet är att en ande eller andar kommunicerar information genom att visa mig bilder, känslor och ord som kommer upp i mitt medvetande; information som ger bevis på den identitet de hade när de levde i denna värld. Väldigt ofta förstår personen, som mottar kommunikationen på en gång, men ibland är det omöjligt för mottagaren att komma ihåg allt. Därför är det nödvändigt att personen kan kontrollera den givna informationen med familj och vänner exempelvis. Riktigt ofta visar det sig att efterforskningen ger resultat.
Min uppgift är enbart att tillåta mig själv att användas som en neutral kanal. Det är inte min uppgift att analysera eller förstå informationen, endast att ge den och kontrollera att mottagaren förstår eller känner igen det som förmedlats genom mig. Den enda information jag behöver få från mottagaren är att denne antingen känner igen eller inte känner igen det som sägs, men under inga omständigheter bör mottagaren ge mig någon som helst information om personen eller personerna som kommer igenom. Ett medium bör inte ställa frågor om vem andepersonen är för mottagaren. Det har aldrig varit min uppgift som arbetande medium att hjälpa människor att fatta beslut. Vägledning kommer spontant, utan att mottagaren alls behöver ställa frågor och det är sedan mottagarens beslut ifall hon, eller han, kommer att uppmärksamma den vägledning som erbjuds.

Läs mer i Ascala Magazine Nr 2

Utdrag från första upplagan av Ascala Magazine, mars 2011.

Text av Terry Evans

Över bron till det oförklarliga

Jag skulle vilja bjuda in dig att gå över en bro tillsammans med mig, så att jag kan ta dig till den andevärld jag som medium har färdats till medvetet under de senaste 39 åren. Jag vill berätta historien om hur jag själv gick över den bron och steg in i andevärlden utan att veta vad det var innan jag träffade det där mediet vid 22 års ålder. När jag förenas med den världen möter jag en värld av färger, bilder, känslor och röster. Denna värld ser jag för min inre syn. Ibland projiceras dessa bilder från mitt sinne, som om jag tittar på en teveskärm. Jag ser dem då med blotta ögat. Detta är vad som kallas mentalt mediumskap...

Viskningar från en annan dimension
"Jag är ensam i vardagsrummet en dag och jag hör en röst. Någon ropar mitt namn, jag ser mig omkring men det finns ingen där – bara rösten. Jag går ut till köket i tron att det är mormor som ropat på mig, men hon är upptagen i samtal med en granne; hon hade inte ropat! Jag fortsätter leka med mina leksaker. Jag hör rösten än en gång och samtidigt ser jag en bild i mitt huvud. Bilden föreställer en man utan hår och nu hör jag rösten tydligt...

top