|
Av en händelse hörde jag talas om kursen "Intuition och Ledarskap", där Terry Evans "vänder upp och ner på" kursdeltagarna. Att bli vänd upp och ner på lät spännande och lite otäckt, och det klingade så otroligt rätt i mig. Jag var beredd att göra vad som helst, och ifrågasätta allt, för att nå dit jag vill i mitt liv.
När jag närmade mig Örebro var både händer och fötter iskalla. Efter avfarten mot Lindesberg körde jag 70 på den torra fina 90-vägen, och blev omkörd av en lastbil. Tanken på att bo på ett främmande ställe och gå en kurs för någon som jag knappt kände till, och som dessutom verkade lite märklig, kändes allt sämre.
"Jag har ju ingen aning om vad jag är på väg till. Hur kunde det här någonsin kännas som en bra idé?", sa jag till mig själv.
Men lugnet infann sig så snart jag klev innanför dörren i den gamla byskolan. Den där sköna känslan av att jag var på precis rätt plats i mitt eget liv infann sig direkt. Det är en känsla som ger både ro och magpirr på samma gång.
Efter en trevlig fikastund med de andra kursdeltagarna drog det igång, och då slutade världen utanför att finnas. Jag var bara mig, och bara just då och just där.
"Vad har intuition med ledarskap att göra", frågade Terry.
Jag hade aldrig ställt mig frågan, och kunde inte sätta fingret på det som jag nu ser som självklart. Det är intuitionen som ger informationen form, så att vi kan svara på de tuffa frågorna. Utan intuition och magkänsla blir det platt och onyanserat. När vi bara använder intellekten blir allt svart eller vitt, på eller av och rätt eller fel. Alla riktiga ledare använder sig av, och litar på, sin intuition oavsett om det är medvetet eller inte.
Att höra känslan
Under kursens gång gjorde vi flera intuitionsövningar och fick lära oss att intuitionen talar till oss genom bilder, känslor, genom den inre rösten med ord, och genom färger och lukter. I en av övningarna jobbade vi två och två. Den ena personen satt på en stol, och den andra stod bakom, med händerna lätt vilandes på axlarna på personen framför. Övningen gick ut på att personen som satt ner blundande och lyssnade till sin intuition, och talade om högt vad han eller hon såg, hörde, kände eller förnam.
"Jag såg ett mörker, ingenting, och kände en stor prestationsångest. Varför kan alla det här utom jag", tänkte jag, men valde att börja prata på ändå.
"Mörker, prestationsångest, känslan av att vilja mer. Det är tungt i huvudet och ett tryck över bröstet", började jag trevande, och så småningom fick jag även bilder. "Ett rött hus med knarrande trappor, gummistövlar, en stor brun häst".
När jag sedan pratade med personen bakom mig fick jag förklaringen. Det var inte mitt mörker jag såg, eller min prestationsångest. Känslorna tillhörde personen bakom mig, och det var hennes häst också!
Övningen öppnade mina ögon, och nu är jag inte längre är rädd för andra människors känslor. De påverkar mig mindre, för jag förstår vad det är jag känner. Det som tidigare var en molande obehagskänsla som jag inte förstod och som jag trodde var min, är faktiskt känslan hos människan jag möter. Kunskapen om hur min intuition fungerar, och att den fungerar, känns som att ha lärt sig läsa. De senaste veckorna sedan jag har kommit hem från kursen har jag mött tuffa konfliktsituationer. Med ett lugn har jag klivit fram i konflikten, förstått min motpart, och det har känts lätt. Jag har varit en ledare.
Mod att se mig själv
"Hur länge har du suttit på staketet och inte vågat ta ställning", frågade Terry mig, helt utan förvarning.
"Sen lågstadiet", svarade jag, för det är precis så det har känts.
Jag har försökt att smälta in i gruppen, vara snäll och inte utmana. Jag har varit den röda fläcken på den vita vägen, och låtsas vara vit. Jag har varit kvinnan med lösmustaschen som byter om på herrarnas, och låtsats vara en man. Ingen har konfronterat mig, men det är heller ingen som har gått på det. En person som inte är sig själv skapar oro. Andra människors intuition talar om att det klingar falskt, och det enda alternativet som egentligen finns är att våga vara sin själv. Jag måste ta den platsen som är meningen oavsett vilka reaktioner jag får från min omgivning. Våga vara mig. Mycket i livet kan kokas ner till mod, och det gäller ledarskap också.
Jobbigt, men inte tråkigt
En av Terry Evans främsta styrkor är hans fantastiska kommunikativa förmåga. Han skiftar tonläge och hastighet och bjuder ständigt på överraskningar. Terrys framåtlutade stil ger en effektiv kontrast till hans totala närvaro som lyssnare. Det var jobbigt, ibland till och med väldigt jobbigt på kursen, men det var aldrig tråkigt. Inte för en minut. Upplevelsen stärks genom samspelet mellan Terry och hans tolk Viktoria. Det är en fördel att få ta del av samma budskap två gånger, och det gör kommunikationen luftigare och tydligare.
Om Terry alltid har rätt kan jag inte svara på. Men att Terry Evans kurs i ledarskap och intuition, som inte liknar någon annan, gav mig otroligt mycket är jag helt säker på. Jag kom dit med en vilja att förändra mig själv. Jag var öppen för nya tankesätt, mottaglig för tanken att jag inte redan hade förstått allt, och ansträngde mig för att inte låta mina rädslor avfärda Terrys sanningar. Jag vågade ta dem till mig, känna på dem, och lära av dem.
Kanske det är så att jag inte blev vänd upp och ner i Fanthyttan, utan att jag faktiskt blev vänd åt rätt håll igen? För nu står jag stadigare än tidigare.
|
